Hej Petter. (Och Marie om hon nånsin är här.) Ville bara ge lite Malmö-känsla. Det är ju ändå i kvarteret. Gamla Terrier, numera Institutet hade premiär i helgen på sin serie om Rom. Det är utan tvekan Sveriges mest omtalade grupp just nu. I onsdags, innan premiären!, sågade DN hela upplägget längs med fotknölarna. Det var smutsigt. Recensionerna efter premiären var inte heller uppskattande. Själv var jag helnöjd. Vi diskuterade teater, jag och mina vänner som var där, och hade det mycket trevligt. Samtidigt som det hände en unik grej. Det räcker för mig i detta erbarmeliga liv! Jag skickar er ett par länkar...
http://institutet.sk-2.se/?pid=17
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=746162
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2205&a=746174
7 kommentarer:
Institutet är trams. Det har inte skrivits någon intressant dramatik efter 1904 och det har inte framförts någon intressant dramatik efter Olof Molander/tidiga Alf Sjöberg.
En skur av ostrukturerade reflektioner:
Rubriken i DN är ”Vi kan inte nå alla”
- Men vad de egentligen vill säga är naturligtvis att de inte VILL nå alla. Då hade de misslyckats med sitt uppsåt.
”Dekonstruktionen är en rekonstruktion. Den är ett återupprättande av tilltron till scenkonsten i ett läge när den bara används till att ge människor absolution.”
-Ljuvlig ordkombination. Teater skall fan inte vara nattvard. Kan du inte ta det får du gå på bio.
”’Föraktet för konstarten späds på’, skrev han. Vi tror att föraktet för teatern springer ur att så många inom teatern resonerar som han gör.”
-Fast man kan nog känna att det är olika människor som står för föraktet i de två meningarna – hans eget förakt är det nog inte lika många som delar (men kanske för att de inte riktigt har förstått hur det står till i teatervärlden, vilket Institutet verkligen försöker ändrar på).
Det finns även ett antal fantastiska formuleringar i deras programförklaring:
”Vi strävar efter att osäkra teaterbegreppet så att teatern kan återerövras.
Vara smittbäraren inte förebilden.
Göra upp med kärlekstörsten och privilegierna som erbjuds för att sträcka sig mot uppriktigheten.”
- man kan verkligen känna hur allt beröm de slickat i sig de sista åren nu känns kväljande och kvävande, att uppmaningen är riktad till dem själva, att synliggöra för dem själva hur lätt det är att söka det enkla samtalet, där publiken blir glad och ger dem uppskattning bara för att deras föreställning för publiken att känna sig bra. Så här har jag aldrig tänkt om teater och skådespelarnas roll heller – givet de skådespelarerfarenheter jag har så har jag trott att det är själva islickandet av publikbifallets sötma som är huvudskälet till att man vill stå på scen överhuvudtaget.
I programförklaringen kommer själva grundpåståendet, som ett rent argument, väldigt tydligt och klart:
”Smal kultur är ett motstånd mot kommersialisering och fördumning. Bredd i kulturlivet får man genom många smala aktörer, inte genom ett fåtal breda.”
Den här formuleringen känns som genuin och väldigt viktig. Och kanske det är sant – det låter som att det är ofrånkomligt. Men kanske det kan vara så att om inte verkligheten sätter några gränser (dvs sådana triviala saker som pengar), och det på det viset blir helt problemfritt att postulera existensen av många smala aktörer i kulturlivet, så kan man ju lika gärna säga att man får ännu mer bredd i kulturlivet om man har både smala och breda aktörer.
Tillbaks till DN:
”Lomans uppfattning om samhällsnytta bygger på en serie dolda antaganden. Vad är nyttigt? För vem? På vilket sätt? Är det nyttigt att undvika frågor?”
Men jag undrar om det kanske också finns dolda antaganden i deras egen tes. Det känns som att deras position är självklar, men vissa saker måste tas för givna även här.
70% av sveriges befolkning gillar bingolotto och Ingvar Oldsberg. Vad betyder det? Det har jag inte lyckats lista ut. Det är ju säkert så att de alltid kommer få sina behov tillgodosedda i vilket fall. Men det finns någonting outtalat här, alla håller med om att det är bättre att man arbetar med och ifrågasätter sig själv, att man inte fördummas. The unexamined life is not worth living, osv. Men varför är det viktigt? För individen? Eller för mänskligheten?
Jag säger inte alls att jag inte håller med dem, jag tycker det hela är briljant. Smalhet är det heller inget fel på. Men som elit-hedonist så undrar jag ibland om det gör en lyckligare att alltid fokusera på sig själv som objekt, att försöka förstå vem man är, varför man gör som man gör osv. Jag tycker om när det är skönt. I alla fall ibland.
På mitt eget oerhört kulturinskränkta vis har jag gjort en liknande resa (om man kisar och tittar på min resa från månen ungefär).
När jag var ung så tyckte jag om när konstnären var listig i sitt budskap, men jag tror att jag framför allt tyckte om när jag lyckades lista ut vad poängen var. Jag kommer ihåg en vårutställning på konstfack där någon hade gjort en jättealvedon i marmor, en annan tavla var en man som gapade och så stod det A i fonetisk skrift under. Kanske inte så mycket poäng, men jag kunde se hur de attraherats av tanken, och steget från tanken/bilden till den färdiga konstverket. Jag blev extremt provocerad av en uppsättning av Peter Weiss Mordet på Marat som sattes upp i göteborg (jag tror det var Ragnar Lyth som regiserade (jag minns det för att hans son var målvakt i mitt fotbollslag (jättestor och rätt kass)), det var bara äckel och provokation. jag tror att den unge Petter skulle få en väldigt likartad reaktion av Romarriket.
Men numera är jag trött på min egen strävan efter förståelse, de sista tio åren har jag tyckt bättre om konstnärliga upplevelser där jag inte riktigt förstår syftet, där jag inte kan följa exakt vad den skapande vill ha sagt. Men framför allt tycker jag om när jag inte förstår hur gestalterna tänker, eller att jag bara kan ana men inte sätta mig in det själv (som den fantastiska Pianisten med den sjuka sjuka pianolärarinnan (eller Greenaways kocken tjuven osv (eller Hans, allas vår vardagsmystiker))). Jag kan fokusera på känslan pjäsen/filmen/musiken ger mig, snarare än vad den ville ha sagt.
Jag antar att nästa steg i den utvecklingen i Projektets anda skulle vara att börja analysera och förstå vad det är som får mig att känna på olika vis, vad det är det obegripliga som attraherar mig.
Nå. Bla bla bla. Synd att man inte är hemma och får se det, bara.
o dear petter, det var ord ord ord det. man blir ju hemskt nyfiken på kommentaren som är borttagen. det är en slags konst i sig va? att skriva en kommentar och sen ta bort den och det enda som finns kvar är informationen om att den är borta.
jag gillar att dessa människor tar konsten på så stort allvar och formulerar det så snyggt. jag tar det också på allvar. jag söker mig mot en ny konstsyn tror jag. (i egenskap av konstskapare då.) fan vet var det slutar.
ingvar oldsberg är också konst. bingolotto...
Jag är van att bara tala med mig själv. mitt inlägg är bara ett utdrag ur en ändlös och allt traggigare monolog.
Den borttagna kommentaren var för lång, bloggen sa till mig att jag fick skärpa mig. Sedan lyckades jag inte dölja mina spår.
Hej!
Jag är den unge Petter!
Jag kan tycka om konstnärliga upplevelser där jag inte förstår syftet.
Jag tycker inte om konstnärliga upplevelser där inte konstnären förstår syftet.
Jag tycker inte om konstnärliga upplevelser där konstnären tror att han förstår ett syfte som inte jag förstår.
Peter Greenaway har jag aldrig förstått.
Hans Appelqvist läser jag som en öppen bok.
ni ser. nu är det full konstdebatt även på global vänskap. det är just så. idag blev ju förresten loman sågad riktigt rejält i dn, i ett debattinlägg med flera riktigt fina kommentarer...
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=749035
Skicka en kommentar